13 juni 2011

Körigt värre nu...

Det är inte lätt att vara nio år och upptäcka att det finna andra saker än LEGO

Det började efter föra veckans friluftsdag med hela skolan, sport hela dagen...hem kom en mosig kille, ställde sig och hällde upp bubbelvatten när han helt plötsligt ställde ner flaskan för att säga:

-Mamma, vet du vad de vill göra på skolan?

-Nej, vaddå?

Han formar fingrarna på ena handen till en rund cirkel medan han tar sitt finger på andra handen och kör det fram och tillbaka i cirkeln och säger...

-De vill knullas!!!

-VAA?? Vem?

-Nej, det är fel, de vill SEXAS och då drar de ner sina byxor och visar sina snoppar!

-VEM GÖR DET???

-Treorna..., de vill sexas

-Men Wiggo, inte springer man väl runt och visar snoppen, det är verkligen trevligt alls..

-Näe, näe näe jag GÖR inget!!! ( eller hur)

Den naiva mamman tror fortfarande att han impas mer än han är kaxig...

Wiggo kom hem efter skolan en dag och la sig ner på trädäcket,  kallade på mig för att han höll på att svimma...

Vad har hänt, frågade jag...

Shit, tänk om han är sjuuk...på riktigt

-Åhh, mamma...så fett jättejobbigt idag...

-Vad är fett jättejobbigt???

-Åhh, två tjejer har frågat chans på mig så jag tror att jag svimmar...

-Men grattis, då har du tjej nu?

Rodnad i ansiktet men kaxig i munnen...

-Ja...typ, de tycker inte att jag är snygg men de tycker att jag är JÄTTE rolig...

-Vet du, det är jätte bra att de tycker att du är rolig för vilka människor tycker inte att det är kanon att skratta, bra Wiggo, jättebra!

Fy fan va, så är man återigen uppsnurrad kring sitt älskade barn, vill skydda, vill förklara, vill att allt ska kännas sjuukt bra...

Förresten, nämnde jag att han dessutom börjat daska till mig i rumpan och verkligen tycker att det är, ja, jag vet inte riktigt vad han tycker men positiv är han.

Inser att stunderna med flätande ben och koala ställningar sakta men säkert håller på att övergå till något annat.

Jag VILL att han ska bli stor, men jag vill INTE...förstår ni?



3 kommentarer:

  1. Jag hajjar!!!
    Jag krälar i stoftet av tacksamhet när jag går in och säger hejdå till sonen på morgonen och han fortfarande sover, då tar han min hand och trycker den till sitt bröst, så som han gjorde när han var liten..
    Han är 14 ochetthalvt... Suck, vart tar tiden vägen??

    SvaraRadera
  2. Jag fattar precis...... Hos mig har en navelsträng med ständig kramp övergått till en navelsträng med "fantomkänslor"....... Min yngsta tog studenten i helgen! Fantastisk glädje och stolthet och samtidigt helt livsfarligt. Jag inser att det är precis så det kommer att fortsätta.....man både vill och man vill hålla tillbaka :)

    SvaraRadera
  3. Tack söta ni för er feedback...underbart och höra era känslor kring detta!
    LOVE to you!

    V

    SvaraRadera