Utvecklad

Efter att ha haft en rolig och intensiv inköpsdag idag med huvudet fullt av siffror och sorteringar, så infann sig en viss utmatning i tankehuset mitt...

Jag samlade ihop allt mitt material, hörde Wiggo dundra in efter hockeyträningen, springandes i 190 km/tim, två våningar upp tills han fick se mig...

...då helt plötsligt, så börjar han grimasera, hålla handen för ansiktet, gunga på sina knän, lyfta ena foten medan han snyftande sa:

-Mamma...åh, snyft, jag kan inte gå...åh åh åh, aj aj aj

-Va? Vad har hänt?

Han ställde sig på ett ben snyftandes...

-Åh mamma, jag har sådan träningsvärk...åh åh åh...

Jag undrade om det var fel på mig, drev han eller hur var det möjligt???

Han sprang precis i full fart ca 40 trappsteg...eh?

Men Wiggo, du sprang ju precis?

-Åhh, jag kan inte prata, jag har sååå ont...

Detta är min kille...dramakingen som vet hur man kommer åt sin mamma, hahaha

Han ville hoppa upp i soffan, komma nära, krypa in, fläta ben och bara vara...

Då undrar jag bara en sak...

ända sedan han var baby så har han kunnat pressa fram tårar utan problem, bara genom att grimasera, typ...lura sina föräldrar.

Är det för att han var det enda barnet i vänkretsen som fick ha hjälm på sig inomhus som hans ena hjärnhalva, den dramatiska, blev mer ombonad och orörd där innanför skummgummit?

Är det därför som jag fortfarande resonerar med mig själv om han driver eller ej, när jag i själva verket VET att han försöker linda, hamna på plus, få all attention som är möjlig...?

Själv har jag suttit i inköp idag och försökt att placera 1,5 milj på rätt produkter och rätt djup, puuuh.

Roligt men uttröttande...

Mitt i den utmattningen, där alla dagens intryck snurrar runt, mitt i den, bara stod han med sitt fina tryne framför sin trötta mamma och hade....såååå ont!!!

 Trött, kär och mamma...