Bekräftelse mega ultra

 Wiggo är en kämpe...

En ösig kille som ser ALLT som tävling, då menar jag ALLT.

Där är två killar i klassen som är likadana och det har varit jämmer o elände varje gång de te x ska gå ner till matsalen och dessa två killar TÄVLAR om vem som kommer dit först...

...tack o lov så har den kloka fröken tagit varje pojke i handen, fått dem att acceptera att de båda två är nummer ETT när de går först i ledet och håller vars en hand i frökens, hahaha.

När man ser allt som tävling så går det undan, äta snabbt, skriva snabbt, läsa snabbt...exakt precis vadsomhelst, bara det går undan.

Det kan vara helt ok, men det har också inneburit att läsa snabbt inte fastnar i skallen, skriva snabbt, inte går att läsa osv osv.

Vi har fått jobba enormt med Wiggos läsning, först att han skulle klara av att läsa utan att bokstavera (detta var dock tidigare), därefter få det han läst att stanna kvar i skallen...puuhh.

Vi har även kämpat med skrivningen...herre min gud och skapare, ge mig tålamod.

Moment ETT, var att få ner honom på en stol, utan att studsa eller sitta och trumma med fötterna, därefter vara ganska så strikt med  hur han verkligen skulle skriva, små bokstäver ligger på linjen, 

de fick INTE hänga i luften, sorry då fick vi sudda...osv osv.

Han har varit otålig, arg, grinig, uttråkad men någonstans i denna pojke så är där en plikttrogenhet som styrt honom, iallafall tills dagens datum.

Han skulle ALDRIG vilja komma till skolan och INTE ha gjort läxan, det finns inte...ingen aning vem det kommer ifrån, verkligen ingen aning...ringer liksom INGEN klocka, haha

Wiggo och jag införde att svåra ord och läsläxan görs i lugn och ro på söndagarna, vi sitter på hans 

 

rum och har lyckats hitta en suverän rutin där han bara går och sätter sig, studsar inte, gnäller inte och 

 

har insett hur duktig han faktiskt blivit, tack vare att vi har kämpat, suddat, kämpat o kämpat...puuhh

Nedan kan ni se hur det såg ut i skrivboken i september...

Han kunde inte själv riktigt läsa vad det stod, stort, smått, på linjen, hängande, slarvigt och bråttom i ett enda virrevarr...

Senaste snyggskrivningen  skedde på Kastrup i söndags, utan hans pennskrin för det hade  jag checkat in, hm?

Då bad han att få göra sin läxa med min bläckpenna direkt in i skrivboken...

-Vänta nu, Wiggo...Det går inte att sudda om det blir fel...

-Det blir INTE fel...

-Men det vet man inte...

-Jo, jag VET att det inte kommer att bli fel, snälla mamma, jag kan väl få?

Då satt jag där och blev otroligt nöjd med hans enorma självförtroende, blev lite nervös för om hans senaste fem skrivningar som varit kanon, nu skulle vara till ände...(mitt problem) och det skulle bli kladdigt...

Se nedan...

 Han var så galet galet nöjd och stolt, jag med....verkligen.

Nyckeln till allt slit har varit att INTE säga, men det var inte bra, men sådär kan du INTE skriva, åhh, nu får vi sudda igen...

Ju mer jag sa att jag VISSTE hur grymt duktig han egentligen var, hur snygga bokstäver han absolut kunde skriva, att tänk att vi nästan inte behöver sudda alls...

Att inte sudda blev då en tävling för honom...ju mer bekräftelse han fick, dessto mer presterade han.

...som sin mamma, haha. (när jag var liten) ska jag väl tillägga.

Jag skriver inte inlägget för att skryta utan för att visa att jävlar vad vi kämpat här hemma och jesus, det gav resultat...

Han skulle lämna detta till sin fröken i tisdags och när han kom hem i måndags så sa han:

-Mamma, åhhh jag ville verkligen bara gå och kolla på hur snyggt jag hade skrivit, men min bok var ju hemma - mooaahhh.

Han ÄR såååå nöjd!

Vill bara poängtera att jag INTE läst böcker för honom varje dag under första läsåret, det säger man är nyckeln till framgångsrika barn i skolan...

Det här gick det med...läsandet flyter och skrivningen sitter...puuhh

Oh happy happy day!