Så gick det...

Jag länkar alla inlägg till fb, vilket innebär att  kommentarerna kommer där och ni som endast läser här får oftast bara mina tankar utan andras feedback...

Angående pojken som gick till skolan  i hemmabyggd Onepiece igår, så kommenterade bl a min fina syster att det var coolt att han vågade gå till skolan i hemmasytt...

Vi VET nämligen...hahaha

Hon och jag VET!

Herre min gud och skapare, vi är uppvuxna bland garnnystan, stickor, broderier och symaskiner, nästan så att vi fortfarande har lite ludd kvar i munnen, eller hur Valerie?

Jag är storasyster och har INTE haft några direkta problem men jag uppfattade igår att min söta lillasyrra haft

uppenbara problem med att ha ärvt storasyrranskläder i kombination med stickandes kreativa kvinnor i 

vår stora familj som fullständigt överöst oss med virkade västar, stickade gud vet allt, hemmasydda kjolar...

( Här har vi en liten lätt virkad väst med änglavingar, en av mina 830 olika stickade outfits, även här kan man se att det döljer sig något i kinderna...)

Måste säga att jag ALLTID varit väldigt nöjd redan som liten att ha egna kläder som jag var själv om, förutom Gul & Blå jeansen som tog ett helt liv innan jag fick, AOne jackan som jag till sist hann få innan det var HELT ute, hahaha

Usch, lilla mor, nu får du kalla kårar...få inte det, det var ju så här det var, hahaha

Du har ju ändå lyckats få tre, dock lite halvgalna, fantastiska barn, om vi inte hade haft garnnystan och prickiga hemmasydda kjolar, då hade vi kanske blivit HELgalna, hahaha

Hade vi haft köpekläder så hade vi kanske blivit normala - neeeeeej det sista var skämt.

Valerie`s  beskrivning är lite årets julkalender, känner jag...men absolut en poäng...

Tillbaka till Wiggos return from school igår och dagens feedback på hemmabygget.

-Var det någon som sa något igår om din dress?

-Jaa, jättemånga...

-Guud, så roligt, vad sa de då?

-Vet du mamma, tre stycken frågade om jag hade pyjamas på mig, vaaa???

När han förklarar detta så öppnar han upp ögonen och håller ut armarna i förvånad pose`

- Vad sa du då??? ( tänkte att han kanske blivit ledsen)

- Men hallåååå, det är ju en OnePiece...

Helt bestämt och självklart att det var de andra som INTE hade koll, han oroade sig INTE ett skit - ME very stolt över det.

-Vet du mamma, det var faktiskt tre stycken som INTE trodde på att du hade sytt HELA, förstår du, de trodde verkligen inte att jag talade sanning,så jag sa att jag kunde slå vad 100:-.

-Men, men, Wiggo, vi slår inte vad, det vet du, du får inte hålla på att slå vad om pengar!

-Ja, men jag visste ju att jag skulle vinna?

-Spelar ingen roll...

Kontentan av detta är att jag är sjuukt lycklig i mitt hjärta för varje dag som W går till skolan och vågar klä sig, vara precis den han är och vara SUPER nöjd med det...

Jag är fullt medveten att livet därute är tufft och hårt, man måste jävlar anamma kunna stå på sig för att inte bli trampad på...elaka ord, taskiga blickar osv...

En sista sak i detta...

Det gör mig åter igen påmind om vilket SJUUKT enormt ansvar vi har för att våra barn ska få ett bra liv, läskigt stort...

Barndomen formar oss till det vi är idag, våra värderingar, våra rädslor, vår öppen eller slutenhet, hur

vuxna är mot varandra, bra eller dåligt, det du lär dig i barndomen tar du med dig, vare sig du vill eller EJ...

Barn gör inte som vi säger, de TITTAR på hur vi beter oss och gör likadant...

 

Därför så ska jag plocka bort alla tändstickor i huset så har jag kanske eliminerat pyromanen i barnet

Jag ska påminna mig igen och igen vilket ANSVAR jag har för min fina fina pojke, puuhh.

Jag tror, så som jag själv är uppfostrad, obegränsat med kärlek och fysisk närhet, då kommer man en bra bit på vägen - OBEGRÄNSAT!!!

Happy tuesday vänner!